Självrespekt och självdistans

on the 2018-07-11 @ 23:37:12
Hej allihopa!
 
Jag vet att jag skriver det varje gång jag bloggar men jag är inte den bästa på att uppdatera här. Sommaren är nästan mer hektisk än under hösten och våren. Från i maj har jag haft planerat varje vecka exakt vad jag ska göra fram till vecka 35. Jag kan nästan säga exakt på dagen vad jag ska göra under hela sommaren. Och då är sommarlovet runt 10-12 veckor. Visst är det sjukt ändå? Till största delen är jag iväg och tränar konståkning men just nu är jag hemma och jobbar. 
 
Jag har den senaste tiden reflekterat väldigt mycket över mitt liv, i vilken fas i livet jag är i, hur allt kommer bli om ett år, o.s.v. Jag är inte rädd för att plugga på universitetet. Jag har pluggat på universitet i 6 år heltidsstudier. Det jag redan nu tycker ska bli "jobbigt" är att ta examen och komma ut i arbetslivet. Vem vill anställa mig? Jag kan ju ingenting. Typ så tänker jag. Alla är ju barn i början men jag tror liksom inte att någon vill anställa mig för att jag inte kan något. Någonstans måste jag ju börja och det är bara att lära sig och jobba sig framåt och skaffa sig arbetslivserfarenhet. Men ändå!! Ni som är i min ålder, förstår ni vad jag menar? 
 
Sen är det verkligen dags för mig att ge mig själv lite mer cred. Såhär är det. Jag har inte de högsta betygen på juristprogrammet, jag ser mig inte som varken begåvad eller särskilt talangfull inom yrket. Men. Jag har bestämt mig för att jag ska bli jurist. Till vilket pris som helst. Vissa har lätt för sig när de pluggar, andra har det inte. Under alla mina skolår (inkl. grundskola och gymnasieskola) har jag alltid haft svårt att prestera på prov, skriftliga prov, inlämningsuppgifter osv. Men jag har alltid varit stark muntligt. På muntliga redovisningar, i diskussioner etc. Och jag var så jävla stolt över mina gymnasiebetyg. Jag var så bra, haha (nej, jag hade inte MVG i allt). Men på universitetet och framförallt på juristprogrammet premieras inte muntliga prestationer alls. Inte ens lite. Du kan få ett fåtal poäng som du kan addera till tentan men i slutändan handlar det alltid om skriftliga, individuella prov. Och samtidigt fattar jag det för hur ska man annars ta reda på vad varje enskild individ kan? 
 
Hur som helst. Sen måste jag bara fatta (för jag gör typ inte det) att jag elitidrottar vid sidan av mina heltidsstudier, att jag jobbar för att tjäna mina egna pengar och kan försörja mig själv och att jag dessutom ska ha "ett liv" utanför det. Hur många elitidrottar på juristprogrammet? Jag har ingen aning om hur många det är men jag har aldrig under mina 3,5 år hört en enda som gör det. Min hjärna jobbar typ på ett annat sätt känns det som. Otroligt många på juristprogrammet är extremt duktiga, har känsla för yrket och är mönsterelever. Jag är inte det. Om jag bara skulle sitta och plugga hela tiden skulle jag bli deprimerad eller utbränd. Jag är helt övertygad om det. Jag skulle verkligen inte må bra. Jag har så mycket annat jag också vill hinna med. Livet är så mycket större än en utbildning på pappret liksom. Och jag förkastar inte den akademiska världen så missuppfatta mig inte, haha. Men jag känner bara såhär att liksom jag är annorlunda typ. Jag har alltid gjort och varit annorlunda än alla andra. Hela livet. Alla gör "det man ska" och det är inget fel i det, ni får inte missuppfatta mig gällande det heller. Men jag har liksom alltid gjort det som jag trott varit rätt. Hållt mig till det som betyder allra mest i livet. Och ändå tycker jag inte att jag gör tillräckligt. Men jag gör det på mitt sätt. Och att jag gör det på mitt sätt och inte på "rätt sätt" känns så läskigt men ändå så bra. För jag mår bra. Jag är inte den smartaste människan men jag elitidrottar för tusan samtidigt som jag pluggar på en av de svåraste utbildningarna i Sverige. Jag har hög arbetsmoral, är ambitiös, stresstålig och disciplinerad istället. Fatta!! Hur sjukt är det inte ändå? Trots det kan jag ändå vara åttonde bästa konståkerskan i Sverige, jobba, umgås med vänner (en gång varannan månad knappt, hahah) och må bra. Jag känner att jag mår bra. Och den känslan är helt fantastisk! 
 
Mamma har alltid sagt till mig sen jag var liten att "skaffa dig en bra utbildning för det kan ingen någonsin ta ifrån dig". Och det är så sant. En utbildning kan ingen ta ifrån dig. Den har vi alla jobbat för själva och tjänat ihop. Och jag kommer att jobba för allt som är mitt hela livet. Jag ska ta min juristexamen, få ett jobb som jag trivs med, flytta hemifrån, skaffa mig min drömbil, resa. Jag ska göra allt det där. Och är det någonting jag har lärt mig av att plugga till jurist samtidigt som jag elitidrottar så är det att ingenting sker över en natt. Saker och ting kräver så mycket tålamod och envishet. Jag vill flytta hemifrån en dag. Självklart vill jag det. Men det kommer att ta ett tag och det är bara att acceptera. Min första bil kommer med största sannolikhet inte att vara min drömbil men vad gör det då? Jag måste ju börja någonstans.
 
Och det bästa av allt är att jag ska vara självständig. Det målet hade jag redan som 13 åring. Jag ska klara mig själv. Jag kommer alltid att vara en kvinna med mycket skinn på näsan. Det är något jag fått de senaste åren bara. Jag säger till när jag tycker att saker och ting är fel eller orättvisa. Jag är inte konflikträdd. Jag låter inte personer styra mig hur som helst som att jag vore deras produkt eller någons accessoar. Jag är inte en person som finns tillhands på alla andras villkor eller för folk som bara ska bry sig ibland. Jag står för det jag tycker. Jag är ärlig. Jag är lojal. Och nej, jag går inte runt och är arrogant och tror att jag är bättre än alla andra för jag är till 100 % en riktig mjukis på insidan, det kan jag verkligen lova. Men utåt upplever jag att jag som kvinna måste vara mer bestämd på utsidan för att bli bemött med respekt och bli tagen på allvar. För som jag har sagt så många gånger förut: Man får inte respekt, man tar den. 
 
Jag hoppas att det här inlägget inte kändes helt värdelöst att läsa. 
Var rädda om er!
Godnatt! ❤️
 
 

Måndag 9 juli 2018

on the 2018-07-09 @ 18:40:45
Det här kan vara den bästa lösningen på alla problem som jag någonsin hört. Lyssna på hela avsnittet med Christer Olsson i Framgångspodden. Det är så bra. Så simpelt och genuint. 
 
Dagens ord: 
"En sak som jag verkligen vill att du ska fundera på, och alla ni som lyssnar, det är att förhålla er till det jag säger nu. Det är aldrig handlingen som är problemet när det uppstår ett problem i mellanmänskliga relationer. Det är aldrig handlingen som är problemet när det uppstår ett problem i mellanmänskliga relationer. Om handlingen är ett problem då är det en polisiär angelägenhet. För då är våld involverat. Det är aldrig handlingen som är problemet. Det är känslan som handlingen eller den uteblivna handlingen genererar som är problemet. Du säger att du älskar mig. Du säger att jag är viktig. Ändå skiter du i det du vet att jag tycker är viktigt. Och när du skiter i det du vet att jag tycker är viktigt då upplever jag att du skiter i mig, struntar i mig. Och då upplever jag att du inte älskar mig. Och därför säger jag ju "jag hör vad du säger men jag känner vad du tänker". Det är ju därför min andra bok heter Du läcker vad du tänker. Det går inte att fejka. Du måste vara på sant. För det är i sanningen känslan uppstår. Den uppstår inte i retoriken, den uppstår inte att du säger... Asså hur många partners är det inte och hur många medarbetare är det inte som sitter och lyssnar på "ni är de viktigaste" och "du är den viktigaste" och "jag älskar dig" men du är inte beredd att göra någonting. Du är inte beredd liksom att tycka det jag tycker är viktigt är viktigt. Och då känner inte jag mig viktig. Där liksom är ett område som vi behöver jobba mycket, mycket mera med både hemma och på jobbet." - Christer Olsson, Framgångspodden, avsnitt 192."
 
Hoppas ni får en bra måndag! ☀️❤️

I confess my weakness, still you pick up the parts that are broken

on the 2018-07-08 @ 23:46:39
 

Sommarträningen har dragit igång

on the 2018-07-02 @ 21:40:23
Hej vänner! 

Jag vet att det inte är den bästa uppdateringen men jag orkar inte riktigt blogga. Eller jag har tänkt på ganska många saker jag vill skriva om men vill typ inte publicera det. Jag behöver ju trots allt inte berätta allt om mig själv här. Ni får väl lära känna mig istället. 😂 

Sommarträningen har dragit igång och förra veckan var jag i Uppsala på läger och tidigt igår morse åkte vi till Österrike så nu är vi här en vecka och tränar. Det är SÅ mysigt här. Miljön är helt underbar och allt är så pittoreskt och charmigt. Förra veckan hade vi det riktigt lyxigt på isen. Vi var bara fem åkare på alla ispass och vi hade nyspolad is alla dagar. De som jobbade på lägret var jättetrevliga och tog hand om oss hur bra som helst. Nu i Österrike är vi kanske 15 åkare på isen så det blir betydligt rörigare när alla är juniorer/seniorer och tar mer plats på isen för att de är äldre. Men det går bra ändå. Jag njuter av miljön mycket och vi bor på ett så gulligt hotell uppe i bergen. Ni får se bilder sen! 

Snart ska vi sova! Var rädda om er!
Natti! 🇦🇹❤️
(null)

Utanför hotellet 🌸