Nu har det blivit dags

on the 2019-02-28 @ 23:31:59
 
Hej vänner!
 
Hur har ni det? Det känns som att många av mina inlägg är väldigt långa och det är stora föränringar som sker och kommer att ske det här året. Det här blir ett jobbigt år känslo- och identitetsmässigt men även ett år där jag kommer att försöka hitta mig själv och utvecklas på helt nya områden i livet. Det jag vill säga är att jag har bestämt mig för att sluta med konståkningen och elitidrott. Det är med djup sorg, vemodighet och beslutsamhet som jag skriver det här och jag hann ju inte ens börja skriva första meningen innan tårarna rann fram i ögonen. 
 
Jag har åkt konståkning sedan jag var 4,5 år och det utgör hela mitt liv. Det är min trygghet och min största passion i livet. Jag har haft så många fina år i den här världen och jag är så tacksam för alla fantastiska människor jag fått träna med och träffa under alla 21 år. Statistiskt har jag tillbringat 84 % av mitt liv till konståkning så jag vet med all säkerhet att jag kommer att få en identitetskris när säsongen är slut. Vem är jag? Vad kan jag? Hur ska jag klara mig? Osv. Tankarna snurrar emellanåt men jag försöker att hålla blicken framåt i kortare perioder istället för att blicka fram till maj/juni. 
 
Varför ska du sluta? Ja, det funderar ni med all säkerhet på. Såhär är det: Jag är en av Sveriges bästa konståkare, jag tävlar i elitserien och har tävlat på 14 SM och det första år 2004 i Linköping. 11, 5, 2, 7, 5, 2, 5, 7, 6, 6, 7, 7, 8, 13. Det är alla mina placeringar under de SM jag medverkat, i rätt ordning. Men jag är liksom inte bättre. Jag är inte i landslaget och kommer aldrig att hamna där heller för jag behöver kunna trippelhopp, vilket jag inte kan. Jag känner att jag inte har något mer att hämta och jag har verkligen gett ALLT. Jag har lagt alla resurser på det jag älskar mest. Prioriterat konståkningen före skolan flera gånger trots att jag vet att det ska vara tvärtom, lagt alla pengar på att åka, jobbat massor på somrarna för att kunna finansiera träningen sommaren därefter. Men hur jobbigt det än känns så känner jag mig klar. Jag känner att det är ett kapitel som ska avslutas och ett annat öppnas upp. 
 
I juni tar jag juristexamen. Fan vad jag kämpat för den. Det är den tuffaste utmaningen jag haft efter elitidrotten. Eller båda i kombination med varandra kanske. Jag har älskat och älskar fortfarande att jag kan göra allt jag vill i livet och klara av att plugga på en av Sveriges svåraste utbildningar, elitidrotta och jobba. Det är värt en fet jävla klapp på axeln. Men. Att arbeta heltid och sluta vid 17 varje dag på jobbet gör det omöjligt för mig att bedriva elitidrott. Som jag nämnde i inlägget innan detta så är träningen liksom slut om jag kommer till ishallen vid 18. Med undantag för måndagar och torsdagar. Och det går inte att tävla på elitnivå med träningar på is två dagar i veckan. 
 
Jag är 25 år. Jag vill börja arbeta, tjäna mina egna pengar efter snart 7 års heltidsstudier på universitet, spara ihop till en kontantinsats (jag börjar mer eller mindre från noll), flytta hemifrån, skaffa mig ett liv som kommer att hålla livet ut, hitta en pojkvän, osv. Det är svårt att förklara hur det är att vara elitidrottare men en dag hoppas jag att jag kan få ned det i skrift. 
 
Trots att beslutet känns extremt jobbigt så känns det ändå rätt. Men det är känslomässigt och det känns som att livet krisar lite. Jag har min sista tävling nu i helgen i Jönköping. Jag tar mig inte till elitseriefinalen i år för säsongen har inte varit så bra tyvärr. Sedan tränar jag på som vanligt till ishallen på hemmaplan stänger (vecka 20). 
 
Jag kommer inte på vad jag ska skriva mer. Det kommer att dyka upp saker men det här satte jag mig ned och skrev spontant nu ikväll. Jag kommer däremot aldrig att släppa den här världen. Den kommer alltid att vara min och mitt allt. Jag kommer att hälsa på i ishallen och kanske åka själv så mycket jag bara kan. För jag vill inte sluta helt men samtidigt vet jag inte hur framtiden ser ut med jobb och sånt. Jag kommer definitivt att nörda ner mig i alla mästerskap och kunna allt om allas program, haha. Drömmen är att någon gång bli koreograf, bara som en hobby vid sidan om men även att sitta och kommentera i TV med Filip Stiller. Lyckas jag med de två målen då kan jag dö lycklig!
 
Hoppas att ni får en bra kväll och sover gott.
Tack för allt! ❤️
 

Comments
Posted by: Marcus

Måste varit ett grymt tufft beslut att fatta, men jag antar att du tänkt på detta flera gånger tidigare.. Det kanske vore klokt att ta nya tag och prioritera annat en bit framöver. Jag upplever att du ser hela jobb och relations delen som ett problem, men ärligt talat borde du inte göra det. Med ditt huvud kommer du inte ha några svårigheter att få ett bra jobb, och du lär knappast få svårt att få tag på en vettig kille heller ;)

Svar: Tack snälla för din otroligt fina kommentar! Jag blev verkligen jätteglad när jag läste den och är nog den finaste kommentaren jag fått här.
Ja, beslutet har varit rätt tufft och är det fortfarande. Men precis som du skriver så har jag funderat på att sluta ett tag så beslutet känns inte förhastat eller naivt men det gör det ju inte lättare eller mindre jobbigt för det.
Tack återigen för dina fina komplimanger!!
Johanna Wick

2019-03-14 @ 07:52:48

Kommentera här:

Namn:
remember me?

E-mail: (Publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback